Reviderad inställning

Hej Stockholm,

Jag vet att jag var oschysst mot dig. Jag fokuserade på dina negativa egenskaper, förstorade upp dem och övertygade sedan mig själv om att din kisslukt, din lämmeltågskollektivism och ditt arroganta sätt var det enda du var.

Helt plötsligt började du trots din storlek och trots dina mängder avgaser dofta hägg, syrén och nyklippt gräs. Mitt i stan. Helt plötsligt började du visa enskilda parkbänkar och ett utbud för personer och inte för grupper. Mitt i stan. Helt plötsligt började du omfamna mig med drömmar om framtiden och insikter om nuet och vad som kan vara. Mitt i stan.

Och vad som började som bråk har gått över till någon form av kärlek. Förlåt att jag dömde dig för snabbt.

Jag är ju så gott som göteborgare, det ska ligga i min geografiska natur att ogilla dig och prata om bästkusten som den på Sveriges västra sida - och missta mig inte, jag gillar Göteborg, jag skrattar åt ordvitsar och tycker att det är pinsamt charmigt med Feskekörkan. Men du är himla mysig, du med. Märkligt nog, du är ju så pass stor och ändå så omfamnande. Och missta mig inte, jag tycker att tåg ovanför marken är betydligt behagligare än de under. Och jag irriteras fortfarande omåttligt över ditt tuttifruttisystem där man ska kunna blå, röd, grön och övriga regnbågens färger för att kunna ta sig från plats A till plats B. Och kom igen, 80 kronor för en lunchsallad?

Men jag tycker om ditt tempo, hur du liksom springer mot framtiden, mot allt som går att uppleva. Och jag tycker om din bredd, att jag kan göra vad som helst, träffa vem som helst och vara hur som helst med dig.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på varför jag kom att tycka om dig, nästan som över en natt. Och det värsta är att jag tycker mer och mer om dig för varje morgon, varje dag och varje kväll som går. Jag är ju så gott som göteborgare. Jag är skriven Lundabo. Jag imiterar Oslodialekten bättre än stockholmskan. Jag är småstadsuppfostrad. Skärgården finns fortfarande i bestämd form singular i närheten av Göteborg. Men du är himla trevlig du med. Det kan nog bli något mer av det här.

Tack för att du ansträngde dig för att motbevisa min första inställning,
Johanna 

Den som inte tar bort luddet ska dö

Som en smidig lösning på ett enterminsboende tyckte jag att det möblerade och kollektivaktiga huset lite söder om Stockholm skulle vara tidernas lösning. Och jo, det är det. Väl.

Men igår fick jag min första lapp.

I en behagligt omfamnande dimma har jag tänkt att jag varit kollektivboendeexperten i huset. I mitt huvud har jag målat upp mig själv som trevlig, ordningsam, lätt att prata med och fruktansvärt ödmjuk. Jag har ju trots allt bott i en tvåa med tre andra och tidvis bott två på 22 kvm. Som Mozart är med toner är jag med delat boende. Trodde jag.

Tills jag smärtsamt vaknade upp när den två lappar långa lappen smälldes upp med en magnet på kylskåpet (i vilket jag med enorm självinsikt kan erkänna att jag tar alldeles för mycket utrymme i).

Lappen förtäljer hur "man" (för övrigt ett kollektiv med enbart tjejer) ställer in väldigt många "stora grejor" i diskmaskinen, vilka man skulle kunna diska för hand istället. Tja, "man" är utan tvekan enbart jag som bara timmen innan lappen hade egoboostat mig själv med att laga storkok i annan form än färdiga köttbullar. 

Bevisligen efterfrågas mina diska-för-hand-kunskaper som i enlighet med begäran ska verkställas. Kollektivet står inför en månad av flottfläckar, läppstiftsmärken och spagettirester. Jag ska å det yttersta bråka som en sann svensk.